En dag var jag där.

Imorgon börjar skolan för mig!
10-16 är en riktigt hård dag med upprop och säkert lite kontaktinformation. Jag hoppas jag klarar mig.
Lär bli nervös, det blir jag alltid även om jag försöker vara cooooool. Men äntligen drar det igång och jag får se vad jag går för, vad jag har lärt mig under åren och hur jag ska komma fram till vad jag vill.
Har i studieförberedande syfte köpt ett usb-minne som jag ska spara anteckningar i, får se om jag orkar renskriva något. Stressig helg har blivit stressigt liv, jag får se om jag hinner med. På lördag ska jag kolla på nya pedagoghuset bara för att se hur något nytt ser ut, var inne på Humanisten och den såg ganska så sliten ut. Jag vet inte alls vad jag ska förvänta mig av morgondagen men jag hoppas på att det blir trevligt och ingen lång tråkig föreläsning. Jag längtar till lediga dagar då jag kan läsa böcker och ligga på soffan, dagar där jag kan gå ut på morgonen och andas in höstluften och känna att allt är sådär som jag vill ha det. Äta den bästa maten och få ett superbra blodsockervärde.

Var hos doktorn idag, hade ett hba1c på 5,7 vilket är bra. Fortsätter jag att ligga under målvärdet på 6,0 så kommer jag nog att kunna bli gammal trotts att jag är lång.

Nä nu ska jag lägga mig och läsa min deckare som är skriven av en tyska.

Just nu är jag ganska fast i Gordon Ramsay-träsket och säger fuckin 'ell till allt och alla. Väldigt bra uttryck. Fast jag har blivit helt förstörd och tänker "här skulle Gordon ha något att göra" de få gånger jag har ätit ute sedan jag började kolla på denna säsongen. Att kalla honom den elaka kocken är fel, han slår in öppna dörrar och säger för det mesta bara sanningar. Jag blir inspirerad att jobba i kök trotts att jag vet att det aldrig kommer att hända. Jag kan knappt komma på vad jag ska äta till middag men när jag gör något försöker jag att göra det bra. Gordon verkar vara en sådan chef som jag skulle vilja ha. Fast i längden hade det nog aldrig fungerat. Jag är för rädd för att misslyckas med att ha en gapande sak efter mig.

Det finns någon som har startat ett "nytt" parti och det känns bara så jäkla synd om henne/dem eftersom det är totalt misslyckat. Ska varenda kotte starta ett parti för att sen hoppa av och starta nytt? Rättshaverister finns det gott om som gärna hoppar på nya partier och styr dem dit de själva vill. Titta bara på Fi och deras konferans vilket jäkla kackel det var för att komma fram till politiken. Det känns som att de partier som sitter i riksdagen idag knappast kommer att bli fler till antalet snarare färre vilket är till fördel för de större som kommer att ta ännu mera makt. Det är intressant och se hur media behandlar nystartade partier beroende på vem det är som styr. Det gäller verkligen att ha någon som kan styra och ställe för att få journalisterna att intressera sig. Varför skulle annars en osäker mänska som knappt vet något få vara med i tidningarna. Jag vet inte om det är skvallerjournalisterna eller politikerjournalisterna som skriver om det men det hade varit ganska lätt att krossa mäniskorna.