En dag var jag där.

Om jag ska tänka rent diabetiskt så har jag nog egentligen många dåliga dagar när jag äter godis eller för mycket kolhydrater i maten osv. Idag har nog iofs varit en av de sämsta hittills. Jag har lyckats äta lasagne med jättedålig pasta, äta en ganska stor mängd godis (mums) och sen har jag ätit på Burger King och alla vet ju hur dåligt det är med pommes frites och även med vitt bröd. Jag har faktiskt inte dåligt samvete för det men jag skulle nog ändå behöva skärpa till mig några ton. Jag är inte rädd för att tappa benen eller att jag aldrig kommer att se något men jag börjar känna att det faktiskt kanske hade varit lättare att äta och leva som jag borde för att få de bra värdena på blodsockermätaren? Jag har jätteproblem med frukosten som ofta resulterar i 14 i bsvärde och någon timma senare ligger jag på 3,3 och jag kan inte komma på vart problemet ligger. Är det så att jag tar för lite insulin men har för mycket basinsulin eller ska jag ha den mängden basinsulin men ändå öka insulinmängden och sjunka ännu mera? Jag tror nog på att jag får sänka basinsulinet även om det kanske innebär att jag måste sluta äta godis eftersom morgonvärdet blir så himmla högt när jag har ätit något gott. För ett år sedan hade jag inte sådana här problem. Jag känner att jag vill tillbaks men jag har lärt mig så oerhört mycket sen jag blev sjuk så jag vet inte om det hade varit bättre.

Jag var och fick instruktioner på gymmet, hur jag ska använda maskiner för att bli som man ska bli. Jag fick träningsverk av det lilla som jag ändå lyfte och drog (jag fick bara i axlar och så och inget i benen som jag också fick lära mig hur jag ska göra med).

Veckor och dagar går för fort, jag hinner inte med längre. Det var nyss innan sommar och nu är det innan jul. Snart är det födelsedag och ljust igen. Vad är egentligen meningen med att inte göra något? Ett år är ingenting. Det är sex år sedan jag flyttade till Skurup nu i höst och ändå känns det som att vissa grejor som jag gjorde där var relativit nyss.