En dag var jag där.

För någon vecka sedan gick jag och fick en släng av diabetes typ 1. Jag var väldigt törstig, kissenödig, torr i munnen och svag så jag gick till min mottagning där de skickade mig vidare med ambulans till Sahlgrenskas akut. Jag låg där några timmar och tog några prover och var allmänt förvirrad innan de äntligen hittade en plats åt mig på avdelning 121. 121:an är diabetes- och medecinavdelning så där låg mest äldre diabetespatienter som hade problem med fötter, ögon och annat som diabetiker riskerar om de inte behandlar sig väl. Jag låg där från måndagen till torsdagen då jag äntligen fick åka hem, det var trotts alla snälla mänskor som jobbade där inte världens roligaste ställe att vara på. Nu har någon vecka och några dagar gått och jag mår bättre än på länge. Det känns väldigt skönt att det faktiskt var en riktig sjukdom för en gångs skull.

Jag har inte kunnat vara tyst om min sjukdom så allt och alla har fått reda på att jag har diabetes något som jag nu har upptäckt kankse är lite konstigt. Det finns folk som inte kan tala om att de är sjuk eftersom de är rädda för fördomar. jaja vi får väl se vad som händer snart kanske jag inte heller vågar prata oom det eller iofs gör jag nog det eftersom inte mycket har hänt egentligen. Jag måste bara äta mat mer regelbundet och stoppa massor av äckligt stora sprutor i min mage och låret men annar är allt som vanligt :) Haha nä så illa är det inte. Jag får tom äta godis om jag nu kan sköta det vilket jag inte kan så jag ska sluta med det.