En dag var jag där.

Mitt liv suger. Jag måste verkligen göra något för att aktivera mig men jag kan inte komma på något. Jag har inte ens varit ute idag, självvalt eftersom det har regnat och jag har läst lite istället för att göra något, vilket bara hade varit att åka in till stan. Jag borde skaffa fler vänner och bekanta men jag tror att jag är för gammal för det, och rädd. Jag har ändå upptäckt att jag faktiskt känner några personer. Denna vecka har jag träffat flera personer ute som jag har hejat på och även pratat med någon. Men det hjälper ju inte mig nu, ganska sorgligt egentligen. Förra veckan var jag ute med min gammla matlagningskursdeltagarkollega och det var trevligt men det kan jag inte leva länge på. Jag borde nog bli trevligare och gladare så att folk orkar med mig, det har inte riktigt varit mina starka sidor de senaste åren. I onsdags var jag på cv-kursinledning. Dag två skulle vara i fredags men datorerna var inte installerade (de har nyss bytt lokaler) så nu är nästa tillfälle på tisdag istället. Det är inte säkert att det är klart då så jag kanske kommer att lära mig skriva mitt cv först om några år? Jag kommer att få en mall på diskett sen men vad kommer jag att ha för nytta av den nu när jag inte har någon diskettenhet kvar? Det är tydligen inga som använder det längre så numera ingår det inte sådan till datorn. Jag har massa andra funktioner och lagringsmöjligheter men disketter duger inte. På måndag ska jag gå och träna på morgonen, på tisdag och onsdag är det cv torsdag blir det kanske träning för att sen gå på cv-kurs igen på fredagen, så lätt har jag fyllt min vecka. Jag har en vänn som fick barn för två månader sedan, jag har inte sett det ännu. Det är jäkligt konstigt måste jag säga men å andra sidan har jag vetat ganska länge att jag har valts bort. Jag undrar varför eller är det frugan som har något med det att göra? Redan förra nyåret visste jag att han skulle ha fest flera månader innan jag blev bjuden, jag måste ha blivit nödlösningen då? Sen har det typ rullat på och nu vet jag inte om jag kommer att orka bry mig längre. Synd bara att jag ska ha så jäkla lätt för att förlåta och har överseende med saker och ting, inte våga konfrontera. Men jag kankse får leva med att höra -Min flickvänn är borta i helgen ska vi hitta på något. Det har ju ändå varit så i några år snart. Patetiskt. Å andra sidan är det faktiskt inte min förlust. Jag börjar inse att jag inte bara kan sitta här och vänta och när jag slutat med det så kommer kanske också mitt liv att bli något lite kuligare. Nä nu ska jag iväg och drömma.