Jag minns...
Det snöar här i Göteborg och har förvandlat stan till ett bomullsfällt.
Jag fick en minneskänsla från när jag var liten och det snöade ute.
Hur vi åkte i pulkabacken, byggde snöborgar, kasstade snöbollar och annat roliga möjligheter som snön ger.
Den känslan jag mindes var den när jag efter en hård dag kom in igen. Den blöta känslan den varma och svettiga känslan och den glädjen som fanns där.
Jag gillade kanske inte det så mycket då men nu när jag tänker efter så var det ganska roligt, jag är otroligt glad att jag gjorde det och skulle jag få chansen skulle jag nog välja samma ställe att bo på igen.
Jag var för övrigt i det området igen förra söndagen. Det var trevligt att gå runt sjön och få lite frisk luft. Jag har som tur är väldigt lätt för att vara osentimental när det gäller mina bostäder så när jag såg vårt gamla hus så kan jag inte påstå att jag brydde mig speciellt mycket. Trotts att de har målat huset och dörren grönt. Otroligt fult. Det finns inte speciellt många orginalare kvar där nu så det är en helt annan mängd med ungar som får göra allt det jag har gjort i det området.
De kommer att få lära sig att det gör jäkligt ont att få ett bär skjutet på sig med luftgevär, att det finns en jäkligt bra bana i skogen för att åka snowracer, att det går att anordna spjut- och cykeltävlingar på baksidan och att det inte är så speciellt mycket bättre på andra sidan.
Jag har massor av saker som jag inte tycker är speciellt bra men det tar vi en annan gång.
Jag såg på Om barn idag. Där var det en tjej som hade ångest och som hade varit riktigt jävla sjuk som verkade vara en sådan jättefin mänska. Det kändes som helt fel att hon fick ångest och mådde så dåligt, hon var så fin. Hon lärde mig något som jag ska använda mig av.
Det som ångest har givit mig är kraft och istället för att använda den mot mig ska jag använda den så att jag kan nå dit jag vill. Det låter otroligt patetiskt när det skrivs så men jag förstår vad hon menar och jag vet precis vad det är som jag ska göra.
Lycka till.
Det behöver du.
Jag fick en minneskänsla från när jag var liten och det snöade ute.
Hur vi åkte i pulkabacken, byggde snöborgar, kasstade snöbollar och annat roliga möjligheter som snön ger.
Den känslan jag mindes var den när jag efter en hård dag kom in igen. Den blöta känslan den varma och svettiga känslan och den glädjen som fanns där.
Jag gillade kanske inte det så mycket då men nu när jag tänker efter så var det ganska roligt, jag är otroligt glad att jag gjorde det och skulle jag få chansen skulle jag nog välja samma ställe att bo på igen.
Jag var för övrigt i det området igen förra söndagen. Det var trevligt att gå runt sjön och få lite frisk luft. Jag har som tur är väldigt lätt för att vara osentimental när det gäller mina bostäder så när jag såg vårt gamla hus så kan jag inte påstå att jag brydde mig speciellt mycket. Trotts att de har målat huset och dörren grönt. Otroligt fult. Det finns inte speciellt många orginalare kvar där nu så det är en helt annan mängd med ungar som får göra allt det jag har gjort i det området.
De kommer att få lära sig att det gör jäkligt ont att få ett bär skjutet på sig med luftgevär, att det finns en jäkligt bra bana i skogen för att åka snowracer, att det går att anordna spjut- och cykeltävlingar på baksidan och att det inte är så speciellt mycket bättre på andra sidan.
Jag har massor av saker som jag inte tycker är speciellt bra men det tar vi en annan gång.
Jag såg på Om barn idag. Där var det en tjej som hade ångest och som hade varit riktigt jävla sjuk som verkade vara en sådan jättefin mänska. Det kändes som helt fel att hon fick ångest och mådde så dåligt, hon var så fin. Hon lärde mig något som jag ska använda mig av.
Det som ångest har givit mig är kraft och istället för att använda den mot mig ska jag använda den så att jag kan nå dit jag vill. Det låter otroligt patetiskt när det skrivs så men jag förstår vad hon menar och jag vet precis vad det är som jag ska göra.
Lycka till.
Det behöver du.
Kommentarer
Trackback